Sökes: en ångestskyddande sköld

Som ni nu alla borde veta kämpar jag för att ta mig ur en ätstörning som har haft ett hårt grepp om mig de senaste åren. Jag började för drygt 8 veckor sen och det har faktiskt gått bättre än vad jag trodde att det skulle göra med maten. Äter på hyfsat regelbundna tider och lite bättre utspritt över dygnet. Men det är några saker som jag inte alls har kunnat ändra på. Bland annat mina tankar, åsikter plus all ångest och stress jag känner inför framtiden.

Dessa fyra grejer är något jag inte kan ha kontroll över. Jag kan inte bestämma mig för att tänka en sak och sedan göra det också och tycka som tanken säger! Jag kan inte få bort att jag alltid kollar på andras tjejers kroppar exakt hela tiden och bedömer dem hur dem ser ut. Jag kan inte hjälpa att jag fortfarande avgudar smala ben, en smal midja och pinnar till armar. Det går inte att ändra på!! Hur gärna jag än vill det.

Förut så skyddade jag mig mot ångest och stress genom antingen mat eller rakblad. Men jag har lovat mig själv att aldrig skära mig igen (vilket har varit väldigt svårt att hålla i stunder när ångesten är som värst). Mat tänker jag inte heller använda som skydd mot stress och ångest. Så vad ska jag ta till som skydd?? Vad tar "vanliga" människor skydd bakom när verkligheten blir för svår?

Jag ser ärligt talat ingen mening med livet. Jag går upp. Gör mig i ordning. Äter. Går till skolan. Är i skolan. Äter lunch. Är i skolan. Åker hem. Är hemma. Sitter vid datan/TV/pluggar. Somnar. Dag ut och dag in. Att träffa kompisar på fritiden och kanske ha en mysig filmkväll tillsammans eller klä upp sig och gå på krogen lockar inte alls.

Vet inte vad jag ska göra. Vill verkligen vara lycklig, va glad, ha kompisar. Men jag orkar helt enkelt inte ta tag i det. Det bästa vore väl om jag sökte hjälp utifrån, har en ny kurator på skolan. Gick ju hos den gamla ett par gånger i slutet av ettan (1½ år sen) men sedan sista gången jag träffade henne pratade hon om att hon behövde ta kontakt med mina föräldrar om hon misstänkte att jag var självmordsbenägen, vet egentligen inte varför hon sa det om hon misstänkte att jag skulle ta självmord eller vad hon nu trodde. Visst har jag funderat på det tusentals gånger men skulle nog aldrig våga ta det sista steget. Men sedan när terminen startade igen vågade jag inte gå dit, lite p g a det där hon sa med att kontakta mina föräldrar och att jag orkade väl helt enkelt inte. Hon smsade mig och ville att vi skulle träffas men jag ignorerade ett par gånger, sen bestämde vi en tid men jag kom inte. Meddelade i sista stund att jag inte kunde komma fast egentligen kunde jag det. Sen ägnande jag ett helt år att försöka gömma mig bakom kompisar eller inte låtsas om henne när hon gick förbi mig i korridoren.

Så det bästa vore alltså att ta kontakt med en kurator men jag vågar och orkar helt enkelt inte, trots ångesten och stressen dödar mig inifrån. Eller tja, det finns inte så mycket kvar som är värt att döda. Det mesta har nog redan ångesten, stressen och ätstörningen tagit död på.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0